Ikväll har TV3 visat ett program som heter Drömmen om ett barn. Det handlar om par som lever med och lider av ofrivillig barnlöshet.
Ett par gör just nu en IVF-behandling. Det gjorde jag och min man med för 8 år sedan och jag minns än idag varenda känsla och varenda liten fundering man hade då. Hur man slets mellan hopp och förtvivlan.
Gud vad man slängs tillbaka in i alla dessa känslor när man ser detta paret på tv. Allt dem beskriver och säger är ju sådant som fanns i våra tankar då med. Och lokalerna och instrumenten är ju precis så som de var för oss med när vi var på Carl Von Linné-kliniken för över 8 år sedan.
Tårarna rinner nerför min kinder när jag hör dem prata och jag känner en sån enormt stor kärlek och värme och tacksamhet för att vi fick våra fina döttrar till slut.
Det går inte ens att beskriva hur lyckliga vi var när vi till slut fick veta att vi skulle bli föräldrar.
Nu ska jag gå upp och bädda om mina fina flickor som redan sover och lägga mig hos dem båda en stund och bara lyssna på deras underbara andetag. För ingenting i världen är viktigare än dem. Ingenting.