Är väl en hemsk egenskap...Det tycker i alla fall jag. 
Jag hade en vän som var den allra bästa vännen en människa kan önska sig. Men så en dag hände något. Vi hade båda haft en stressig sommar och mycket att tänka på. Vi kom i diskussion om någonting och jag uttryckte mig dumt och hon blev sårad. Så himla vanligt att bästa vänner gör så. Men inte hon och jag. Vi hade nog alltid "talat samma språk" och varit ganska aktsamma med varandra. Vi talade alltid ut om allt och visst kunde vi så klart tycka olika om massor av saker men vi respekterade varandras åsikter och lyssnade på varandra och kunde ändå förstå hur den andra menade och vise versa. Jag trodde att vi var så pass bra vänner att om vi en dag skulle ryka ihop så skulle det kanske storma till lite men så skulle det lägga sig och vi skulle kramas och skratta åt hur vi brusat upp.
Den dagen kom och vi brusade upp och missförstod varandra som aldrig förr, men hittade inte riktigt tillbaka till varandra efter det. Vi träffades och vi grät tillsammans och kramades och jag minns den där höstdagen då vi gick en promenad för att försöka reda ut och prata igenom allt som om det var igår. Jag tyckte hon var kall och hon tyckte nog att jag var ännu kallare och helt låst som inte kunde fatta vad hon försökte säga. När jag satte mig i bilen den dagen kändes det helt hopplöst. Jag körde hem och tårarna ville inte sluta rinna nerför mina kinder. Jag fick stanna flera gånger för att ta luft och torka ögonen så jag skulle kunna se vägen. Det var hemskt. För inom mig visste jag att jag höll på att tappa min allra bästa vän.
Jag kom hem, dagarna gick och vi hördes av någon gång på telefon. Men ingenting var som det varit. Telefonsamtalen kändes tomma och krystade. Vi visste inte längre hur vi skulle prata till varandra så givetvis gick det allt längre mellan dem. Men så kom våren och jag fyllde år och helt plötsligt stod hon och hennes äldsta dotter på min trapp och hade en ask choklad med sig. Jag blev överumplad och jätteglad. Vi fikade och det var trevligt att ta igen lite förlorad tid. Men ingen av oss nämnde det som hänt tidigare hänt. Det låg bara och bubblade lite under ytan och ingen av oss tog tag i den andra och sa det lilla ordet. Förlåt. Jag ville men kunde inte. Tror jag var för stolt. Och rädd. Rädd för att om jag skulle säga förlåt så kanske hon hade sagt att det ändå var för sent. Att det skulle aldrig gå att reparera. Jag ville inte bli avvisad. Men gud vad jag saknade henne. Det var ungefär som att förlora sin kärlekspartner. För visst är det helt och hållet jämförbart med kärleken man delar med sin make/pojkvän/sambo? Det var som om hon och jag hade "gjort slut" och jag sörjde. Men jag kunde inte säga det till någon, för jag var stolt.
Situationen var ohållbar, jag orkade inte längre må så här. Jag blev en tråkig mamma, en deppig fru och en dålig vän till alla andra av mina vänner. 
Jag bestämde mig för att vända vinden rätt igen. Jag googlade på nätet för att ta reda på hur man bär sig åt för att börja må bra igen och jag hittade en bok som heter "Tankens kraft" och helt plötsligt började mitt liv ljusna igen. Jag lärde mig sakta men säkert att kontrollera mina egna känslor och jag såg ljuset igen.
Ibland stötte jag på henne på stan eller såg henne åka förbi i sin bil och vi sa hej och frågade hur den andra mådde men sen var det inget mer. Jag umgicks mycket med mina andra vänner och livet rullade på. Jag mådde bra igen.

Men så igår sprang jag nästan bokstavligen in i henne och hennes make på en mediabutik i Stockholm. Jag blev överraskad och sa "Nämen hej!" Hon tittade upp och sa hej men så fortsatte dem båda att prata med säljaren som hjälpte dem med sitt köp. Jag stod kvar en stund för jag tänkte jag skulle höra hur det var med dem, men de verkade så inne i diskussionen med säljaren och vi var klara på butiken så jag gick därifrån.
En liten stund senare ringde hon på min mobil. (!) Jag hann inte svara, men det kändes så konstigt att se hennes namn som ett missat samtal på min mobil. Jag tittade på telefonen en stund men så ringde jag upp. Hon ville bara be om ursäkt för att hon inte haft tid att säga mer än ett kort hej. Jag sa att det absolut inte var någon fara. Vi kallpratade en stund och det kändes glatt, mycker mer nu än någon gång vi stött på varandra under dessa 3 år som gått sedan vi rök ihop. Jag sa nånting med att vi får ses nån dag och ta en fika eller så, och hon sa att "Ja men så säger man ju bara och vips har 2 år gått" Jag vet ju hur sant det är, så jag chansade och frågade om hon ville ses dagen efter då. Jag skulle med min familj till en slottspark i närheten och ha picknick och om de ville så var de mer än varmt välkommna att följa med oss. Sagt och gjort. Dem kom och vi hade picknick och satt och pratade om vad som hänt på respektive håll de senaste 3 åren. Lite kallprat men ändå lättsamt och mysigt med en hint av hur vi alltid hade det förr. Hon skrattade precis som hon alltid gjort och för en stund var det som om vi aldrig haft den där "pausen" på 3 år.
Efter några timmar skulle vi skiljas åt på parkeringen och då kramades vi och jag sa att det var skönt att träffas och hon höll med, det var lite som att ingen av oss riktigt ville släppa och vi bestämde oss för att vi nog inte hade pratat klart. Vi sa båda två att vi saknat varandra och hon sa att hon tyckte hon varit "dum" och jag sa att jag varit ännu dummare. Vi pratade ut om det som hade hänt och jag tror att dessa 3 år hade krävts för att vi båda skulle sänka garden. Vi kunde båda se det nu ur den andras perspektiv. Kanske har vi båda vuxit lite som människor och kanske är vi lite klokare nu. Jag vet inte. Allt jag vet med säkerhet är att jag aldrig mer tänker vara tjurskallig och stolt och speciellt inte på bekostnad av en underbart fin vänskap. För vad är livet utan kärlek? Om vi nu bara lever 1 enda gång så vill jag inte dö och ångra en massa saker. Jag vill ha mina kära omkring mig och ibland gör man fel och ibland blir man sårad men aldrig mer tänker jag vara så stolt att jag låter en sann vänskap glida mig ur händerna.

Vad hände med att jag inte skulle vara så privat i min blogg? Hehe! Detta blev enligt mina mått väldigt naket... Ja, men med detta inlägg hoppas jag kunna sprida lite feelgood-känsla. Och kanske förmedla budskapet om att man inte ska var så jädrans envis, tjurskallig och stolt! Lev livet som om varje dag var den sista! Det tänker i alla fall jag göra from nu!!