Det där ögonblicket då allt ändrades

För mig har det inte alltid varit en självklarhet med en sund livsstil. Nej det är inget att sticka under stol med. Jag har vägt som mest 78 stadiga kilo till mina knappa 1,62 cm (innan jag ens blivit gravid första gången) och rökt 1 paket cigaretter om dagen. Jag gick ALDRIG någonstans utan tog alltid bilen och åt aldrig varken sallad eller grönsaker. Jag levde på chips och snabbmat. Jag kunde ingenting om vare sig mat eller träning. Nu när jag ser tillbaks på den jag var för 10 år sen så känns det nästan lite sorgsamt eftersom jag totalt struntade i mig själv. Jag vet att jag en dag gick förbi spegeln och stannade till och sakta backade tillbaka, sedan stod jag ganska länge och tittade och undrade hur det kunda ha gått så här långt utan att jag ens märkt hur tjock jag faktiskt hade blivit. Jag minns att jag tänkte att det kvittade nu vad jag stoppade i mig för att jag ändå aldrig skulle kunna gå ner alla dessa kilon jag lagt på mig. Det kändes övemäktigt att ens försöka. Tragiskt tänk egentligen.

Men så blev jag gravid med mitt första barn. Direkt efter förlossningen droppade jag massa kilon och jag blev otroligt nog rätt smal igen! Så kom barn nr 2 och även efter detta barn tappade jag massa kilon, detta tack vare ammningen antar jag.

Så en dag, 3 månader efter att jag fått barn nr 2 så blev jag sjuk. Väldigt sjuk. Jag åkte fram och tillbaks till sjukhuset några gånger men de kunde inte hitta något egentligt fel utan sa att det förmodligen var magkatarr som man ju kunde få när man var nybliven stressad småbarnsförälder. Problemet med det var bara att jag absolut inte kände mig ett endaste dugg stressad. Jag hade faktiskt aldrig mått bättre. Jag hade den lyckligaste tiden i mitt liv. Men dessa magsmärtor alltså, de ville ju aldrig gå över så till slut åkte vi in till akuten och jag fick läggas in. Det tog läkarna 5 långa dagar att komma fram till vad felet på mig var. Och under dessa 5 dagar kan jag säga att huvudet hann spinna rätt så många varv och både jag och min man var oroliga för att det kunde vara något kroniskt eller obotbart. Jag pumpades full med smärtstillande och tvingades ta massor med prover och hade dropp. Det var en hemsk period i mitt liv och jag grät hela tiden, dels för att jag saknade min äldsta flicka som för tillfället bodde hos min tvillingsyster men också för att vi ingenting visste om vad det var för fel på mig.
Min 3 månaders bebis fick bo hos mig på sjukhuset eftersom jag ammade henne och i och med det var även Patrik tvungen att stanna och ta hand om henne. Men att inte ha vår stora flicka där, fy så hemskt jag tyckte det var.

Så efter 5 dagar på sjukhuset lyckade de i alla fall klura ut att problemet var en infekterad galla som skulle opereras bort dagen därpå. Hur lättade vi var att det bara var detta, det kan jag nog inte med ord beskriva. Operationen blev långdaragen och min gallblåsa satt väldigt mycket mer svåråtkomligt än de normalt sätt gör så snittet blev till slut ungefär 15 cm långt i stället för det normala på ca: 5 cm. Ärret är stort och fult men jag lever.

Konvalesensen efter operationen var oerhört smärtam och långdragen. I 3 hela dagar fick jag hela tiden sprutor med smärtstillande och när dränagen till slut drogs bort så var det bland de värsta smärtor jag upplevt. Jag var ett kolli som hade en kamp bara av att kliva upp från rullstolen och in i duschen. Väl inne i duschen hade krafterna tagit slut och jag klarade inte av mer så Patrik och en sköterska fick tvätta och duscha mig. Tårarna rann ner för mina kinder och förnedringen var total. Att vara 25 år och en nybliven tvåbarnsmamma, och inte ens kunna duscha själv, fy säger jag bara. Jag var totalt närvarande men ändå helt väck. När jag dagen efter det började trappas ner på smärtstillande så tog min man min hand och tittade på mig. Han hade tårar i sina ögon och sa att han var så glad att se mig igen. "Hur då se mig igen?" undrade jag. Han svarade att det varit som om jag inte varit där, min blick hade varit tom och jag hade inte funnits där under hela tiden jag gått på smärtstillande. Kvinnan som han var van att skratta tillsammans med, sova tätt intill och ha djupa samtal med hade varit urflugen ur sin kropp och han hade känt sig helt maktlös att kunna hjälpa henne. Jag minns jag att jag tänkte "Aldrig aldrig mer ska jag jag ta min hälsa för given." Jag bestämde mig för att varje dag påminna mig själv om att uppskatta min och mina familjs goda hälsa. Och from då bestämde jag mig för att aldrig låta dagarna gå förbi i blassé. Jag bestämde mig för att hela tiden njuta av livet och ta hand om allas vårt välmående.

MEN sedan kommer det ju så klart grå dagar för mig med då jag bara helt enkelt är trött eller grinig eller inte har ork eller lust. Man kan inte gå genom livet och bara uppskatta allting HELA tiden. Det är ju omöjligt. Men när jag blir för lat eller är på för dåligt humör så brukar jag vända vinden rätt igen genom att tänka på den perioden i oktober för 6 år sedan. Då önskade jag inget hellre än att få komma hem och vara en rolig lekfull mamma åt båda mina flickor och jag minns att jag längtade efter att få springa, bara springa för att min kropp och mina ben kan det!

Så mina vänner, det var historien om hur mitt nya liv började. Idag tex så gnällde jag över den överjävliga träningsvärken jag har i mina bakre muskler på låren. Men så ställer man allt i relation till varandra och så gnäller jag inget mer, utan jag ler istället... =)





Kommentarer
Petra

Fick tårar i ögonen när jag läste din berättelse. Men det stämmer det jag känner. Att du är en stark kvinna!

Kram

2011-09-14 @ 15:11:42
Therese

Tack! Det värmer att du tycker det Petra! Kram på dig

2011-09-16 @ 16:59:22


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

* Lounge For Stars *

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en bloggare, men jag har nog helt enkelt för mycket att dela med mig av här i livet. I den här bloggen tänkte jag skriva om mig, mitt liv och en del av vad som sker runt om mig. Tänkte dela med mig av kloka ord jag hör och har hört. Men denna blogg kommer även handla om mode och inredning som hör till mina stora intressen, och även om min kattuppfödning (Devon Rex-katter) som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag kommer även skriva en del om träning och nyttig mat. Hoppas ni ska hitta något ni tycker är läsvärt här hos mig. // Therese

RSS 2.0