Årets sista hallonskörd
Cancerfonden
Jag har inte tränat på över en vecka nu och jag håller på att bli tokig!! Men alla vet ju att man inte ska göra det när man är sjuk, dessutom hade jag inte ens funnit orken om den så stod mitt framför näsan på mig just nu. Att vara sjuk är totalt värdelöst! Men hur tung min förkylning än är så finns det dem som har det mycket värre.
Idag är den stora dagen för att tänka på någon annan än sig själv. I alla fall här hemma hos oss.
Hur många av oss skulle inte kunna skänka en peng till någon behövande förening? Jag måste erkänna att jag är rätt dålig på det, men så plötsligt händer det som inte får hända. Och man önskar inget hellre än att det skulle finnas rätt hjälp att få.
Min tvillingsyster är reumatiker och en av mina bästa vänner plus en del bekanta har drabbats av cancer. Jag är 31 år och det känns helt ofattbart att dessa sjukdomar kan drabba männsikor i så unga år, men det är verkligheten.
Jag kommer därför lämna ett bidrag idag på både Cancerfonden och Reumatikerfonden. Snälla gör det du med! Det behöver inte alls vara en stor peng, för många bäckar små...
Här är länkar till cancerfonden och reumatikerfonden:
http://www.cancerfonden.se/
http://www.reumatikerforbundet.org/start.asp?sida=3985
Vill man ha årets snyggaste Bröstcancer-band så kikar man in här:
http://www.lindex.com/se/dam/accessoarer/bijouterier/armband/6666211/Armband/?styleId=19434634 
Ha en skön fredag alla läsare!
Nespresso-kaffe till alla!
Mina två favoriter är en Espressokapsel som jag faktiskt gör en Lungo-kopp av, Indriya from India och Lungon Fortissio Lungo.
Kapselasken med glaslock finns att köpa på utvalda Mio-butiker.
Välkommen hösten!
Mamman blev minst lika nöjd som de små =)
Leila bakar
Så här billigt vet jag inte om jag nånsin sett hennes böcker, bara att passa på!:
http://aftonbladetwebshop.cdon.se/b%C3%B6cker/leila/?utm_source=aftonbladet&utm_medium=link&utm_campaign=AB_mittpuff_ettan_tva_bocker_leila
Lite kattfoton
Jag fotade våra katter idag och har valt ut en bild vardera på dem. Se och njut kära läsare, finare katter är svåra att hitta! ;-)
Först ut är Bruno, han är under utveckling som ju synes på denna bild, men pussvänligare katt finns nog inte. På den här bilden ser hans öron små ut men i verkligheten är dem superstora! Bruno får 2 bilder, den undre har min dotter tagit, den är inte så skarp, men vem ler inte när man ser en sådan härlig bild? =)
Sen kommer Nova. Hon börjar bli rätt rund om magen nu: 
Och så en close-up på vår fina Noomi:
Intressant läsning för den som föder upp katter!
http://www2.vetmed.uni-muenchen.de/anat1//english/2002_ck1.pdf
Mmm, muffins!
Länk till bloggen där receptet finns: http://livelearnlove.blogg.se/2011/september/fikaakuten.html
Tankens kraft
Allting började med den där röran för ungefär 3 år sedan. Det var då jag tappade bort min bästa vän i ett kaos och en orkan i nedåtgående eländesspiral. Jag har ju skrivit om det förut, det var en totalt omvändade tid för mig. Jag mådde rätt så dåligt, men bestämde mig ganska snart då också för att vända vinden rätt igen. Jag hade 2 små flickor som behövde sin mamma och en underbar make som ville ha tillbaka sin lyckliga fru igen så jag behövde hitta tillbaka igen omgående. Så här kunde jag inte fortsätta.
Idag är jag en helt ny människa. Och en helt annan människa. Mina skratt låter forfarande likadant och jag har fortfarande samma humor. Min favoritmaträtt är fortfarande densamma och min musiksmak är fortfarande den bästa ;-) Jag har fortfarande ganska lika intressen och är fortfarande impulsiv och ganska bestämd med vad jag vill. Men den stora skillnaden är att jag funnit ett inre lugn. Alltså ett riktigt inre lugn.
För 3 år sen levde jag ett helt annat liv. Jag var aldrig själv, alltså verkligen - aldrig nånsin! Jag jobbade, kom hem och tog hand om min familj, träffade kompisar och hade bjudningar eller var bortbjuden varenda helg! Jag hade ett stort socialt behov och klarade inte riktigt av att vara själv. Om det mot förmodan var som så att vi inte hade något att göra en helg så såg jag till att vi fick något att göra. Jag tutade och körde med full gas genom livet och brydde mig inte om att varken sakta in emellanåt eller att kika i backspegeln.
Tempot var galet och min käre make var nästan jämt trött. Men snäll som han är så satt han alltid med på tåget utan att gnälla.
Jag hade ett stort behov av att inte bara vara accepterad utan även att vara omtyckt och jag vet inte varför det spelade någon roll, men det gjorde det. Jag kände ofta att jag behövde "roa" folk och att jag behövde vara "spindeln i nätet" bland mina vänner. Jag stod ofta som arrangör när vi träffades och till slut togs det lite "för givet"
Men så kom det där året då allt raserades. Människor jag trodde jag kände utan och innan visade mig sina riktiga jag och jag blev sviken inte bara en eller två gånger utan tre och detta då av en vän som jag aldrig kunnat drömma om skulle svika mig. Historien innehåller så mycket mer än jag kan berätta här på internet eftersom jag inte vill hänga ut någon eller trampa någon på tårna. Men sveken h*n utsatta mig och min man för var bortom all logik. Att vi funnits där för denna "vän" i vått och torrt, i ur och skur för den här vännen spelade ingen roll. Människors ego är ibland vidrigt.
Och vad som egentligen hände spelar idag ingen roll. Vi är inte osams med någon och tycker inte illa om någon alls, men den absolut stora skillnaden idag från då är att vi idag VET att vi kommer springa på motgångar och svårigheter i livet. Alla människor kommer inte alltid vara ärliga och en del kommer tom ljuga för oss. En del saker kommer göra ont och jag kan inte hjälpa allt i livet. Men nu vet jag hur jag ska hantera saker som blir jobbiga, och nu vet vi också hur vi ska hantera det när det händer. Tankens kraft.
De som känner mig väl vet hur mycket jag promotar för tankens kraft och för den som är öppen för detta i sitt liv kommer en helt ny värld av välmåeende att öpnna sig. Det är verkligen så. DU och bara DU kan påverka ditt liv och hur du tar emot en motgång. Öppna dina sinnen och få ny kraft.
Detta är saxat från en annan blogg av en annan människa som också funnit styrka i tankens kraft. Jag tyckte det var så bra beskrivet att jag valde att kopiera:
Att våra tankar påverkar oss är vi nog många överens om.
Ett litet test:
"Tänk dig hur du tar fram en citron och delar den med en kniv. Pressa några droppar av saften direkt i munnen. Känn hur det smakar. Hur reagerar du? Du kanske kunde känna effekten av din tanke och riktigt känna smaken av en citron. Du kanske även märkte en kroppslig reaktion, att det "sög" i mungiporna, salivutsöndringen ökade och magen förberedde sig för att ta emot föda. Kroppen tar hjälp av sin erfarenhetsbank där vi lagrar våra minnen och erfarenheter av vad vi upplevt. De kan sedan framkallas olika lätt beroende av vad det är för erfarenheter.
Ett annat exempel kan vara att du vantrivs på jobbet och får ont i magen när du är där. Det kan gå så långt att när du vaknar på morgonen och bara tänker på jobbet så får du ont i magen. Det kan vara som en "trigger" - en utlösande faktor bara att tänka på jobbet. Eller som en betingning (ett inlärt reaktionsmönster).
Man kan också lära sig att använda positiva "triggers". Om du vid varje djupavspänningsövning t.ex. tänker orden "lugn och avspänd" så kan det så småning om räcka att säga de orden (även under stressiga förhållanden) för att bli mer lugn och avspänd. Övning ger färdighet. Att medvetet andas ut varje gång man sätter sig ner eller då telefonen ringer kan också vara en avspännings"trigger".
Vi påverkas både av våra positiva och negativa tankar. Använd dig av den potentialen att påverka dig själv i positiv riktning med tankens hjälp.
Fyll på med mer positiva konstruktiva tankar så får färre av de negativa tankarna plats. Låt dina tankar vara mer här och nu, istället för i det förflutna eller i framtiden. Då hushållar du bättre med din energi och klarar bättre dagen idag. När du är mer närvarande i det du gör ökar livsglädjen och tillfredsställelsen."
Idag har jag funnit harmoni och tycker egentid är viktigt! Jag bryr mig inte om ifall någon inte tycker om mig, man kan helt enkelt inte älskas av alla! Jag behöver inte längre "roa" andra utan känner mig trygg i mig själv. Jag kan kontrollera mina egna tankar och känslor och vill aldrig mer hamna i den sitsen jag fann mig i för 3 år sen. Därför är min bok "Tankens kraft" min bibel.
Men i morse såg jag på Malou Von Sivers program att de pratade om boken "The secret" som också den berör precis samma ämne. Så den måste jag också köpa! För även om man vill leva efter tankens kraft så behöver man ibland friska upp sin inspiration och då är dessa böcker GULD!
Jag önskar alla denna insikt i livet och kan med värme rekomendera "Tankens kraft"-boken.
Kloka ord om livet och vänskap...
"Gör som havet - våga"
"Den människa, som inte med framgång tagit itu med sig själv, kan aldrig med framgång ta itu med någon annan"
"En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa"
Tack till världens bästa Jenny!
Idag är ju dock en annan dag och denna är inte lika glamorös vill jag lova. Men jag är inte bakis!! Vi hade barnen med oss så det blev rätt lugnt, men jag är genomförkyld!! Jag vaknade med ett huvud tungt som en melon och ögon som rinner som öppnade kranar. Not so hot. Och i och med det så blir det heller ingen träning - Suck! Jag har tryckt i mig en näve havtornbär nu på morgonen och druckit en kopp stärkande te och ätit en skål med blandade bär, jag tänker att efter en sån energiboost så bara måste ju alla basilusker vilja fly! Man kan ju alltid hoppas...
Imorgon väntar en ny vecka med nya utmaningar och vi har massor att göra på jobbet. Vi håller på att byta lokaler och det ska bli så kul att få flytta in i helt nybyggt och fräsht, men det blir ju lite smått rörigt ett tag framöver nu tack vare det.
Idag blir det en perfekt dag för att helt legalt lägga sig i soffan under en hög med sköna plädar och massa te, sen är det bara att beta av film efter film, mysigt! Det är långt ifrån ofta jag gör så, så nu tycker jag faktiskt att jag är värd en slappardag. Ha en skön söndag alla goa männiksor!
Julklappsinhandlingen påbörjad
Och i år är det sent påbörjat! I alla fall för att vara jag.
Jag är en människa som älskar julen och allt den för med sig. Jag älskar allt pyssel och att få plocka fram adventsljusstakar, hötomtarna och stjärnorna i fönstrena. Doften av Lussebullar, pepparkakor och smörkola. Mmm... Och för att inte tala om den allra första julskinkan som man lägger på smörgåsen med lite senap. Herregud så delikat! Och den första glöggen... Å så gott!
Allt pyssel och all tid med sina nära och kära, och allt rimmande på paketen. Den heliga tv-tiden med barnen då vi sitter spikade i soffan och tittar på adventskalendern. När man klär granen och tänder adventsljusen. Jag älskar det!
Men vi är rätt många i vår släkt och julen blir ju iom det rätt så dyr också. Så då har vi gjort som så att vi sedan några år tillbaks börjar handla julklappar tidigt så slipper det bli så stor ekonomisk "belastning" precis innan jul. Och givetvis så passar jag på om det under hösten är någon rea på något jag vet att mina tjejer vill ha. Och nu var det världens superrea på några utvalda produkter på Lekia i Nyköping. Så jag var där idag och handlade de första julklapparna för i år. De hade ett stort paket med Barbies och 5 tillhörande klänningar och massa skor och väskor för bara 199:- / st!! Så en varsin sådan kommer de få och jag vet att båda två, men framför allt min stora flicka kommer älska dem!
Sen var vi även en sväng på Rusta där de har haft nyöppning av deras nya butik i Pålljungshage. Där hade dem PetShop för bara 29:- /paketet!! Normalpriset på dem är annars 99:- st, så den här mamman blev lite tokig och köpte 10 paket! Men det gick ju bara inte att låta bli när det var så himla billigt! Och jag vet ju hur mycket min lilla Donna älskar dessa Petshop, så jag vet hur glad hon kommer bli på julafton.
Men i år har jag och min man bestämt att det inte kommer bli så mycket klappar under granen som de varit tidigare år eftersom vi ju måste skära ner på det. Vi satsar ju på att åka till Thailand nästa år och om det ska funka att få ihop till den resan så måste vi tänka oss för lite. Jag har pratat med barnen om det och i början gnällde dem lite men så frågade jag om de kunde nämna en enda julklapp från förra året som de fått. Det kunde ingen av dem komma ihåg. Sen frågade jag om dem kom ihåg mycket från våra semestrar på Mallis och Teneriffa och då ville dem aldrig sluta prata, som Piff och Puff, hehe! Och då blev jag ännu mer säker. En upplevelse har dem ju med sig hela sitt liv, medans saker under granen kommer gå sönder eller glömmas bort med tiden. När de slutat prata i mun på varandra så frågade jag vad som var roligast, att få många julklappar eller att få resa. Svaret var ju givet.
Så julen hos oss blir kanske inte likadan som åren innan, men av någon anledning så känns det som om det kanske blir en av de skönaste jularna hittills. Kanske för att vi skalar av klapphetsen lite redan nu.
PW med min make och nya kläder
Kläderna passade PERFEKT! Jag var lite smånervös över jeansen jag beställt eftersom jag ju inte köpt jeans på evigheter och var lite osäker på vilken storlek jag har nu. Men de passade superbra! =)
Det regnade när vi var ute och nu börjar man verkligen känna att kylan kommer krypandes. Jag lider lite måste jag säga för jag är så himla mycket sommarmänniska som en person kan bli. Snart är det dags för vinterjackan att sättas på! Och i år har jag beställt en Boomerang, Alexandra Down Jacket. Jag beställde den på en butik här i vår lilla stad och den skulle inte komma förrän i början på Oktober men vi hoppas den kommer lite tidigare för jag längtar massor! Jag håller koll på min telefon hela tiden!
Idag skulle Fritidsresor släppa Thailandsresorna för nästa år och vi var redo att boka, men så såg vi att de bara släppt resorna till Karon Beach och Kata Beach, och dit ska vi inte åka! Lite småbesvikna men det är ju egentligen ingen brådska, resten av resorna släpps om en månad och den som väntar på något gott heter det ju...
Slänger ut en bild på Boomerangjackan. Tyvärr hade butiken den inte i färgen som jag vill ha och inte heller i storleken jag vill ha så jag fick snällt vänta. Men jag tror helt ärligt talat inte att jag provat en skönare jacka! Åter igen - Den som väntar på något gott! ;-)
En blomma i Afrikas öken
En helg fylld med kärlek
Igår hade vi ett par goda vänner med sina barn här på middag och idag träffade jag en av de bästa i världen. Vi har inte setts på rätt länge och jag har saknat henne massor. Det var skönt att få sitta ner med henne över en kopp kaffe och ta igen allt som hänt den senaste tiden.
Jag vet att jag skrivit om det tidigare men goda vänner, alltså riktigt goda vänner, dem växer inte på träd. Och har man någon eller några såna vänner så ska man komma ihåg att vara tacksam för det varje dag! Så efter en helg i goda vänners sällskap så är batterierna laddade till max igen och jag är redo för en ny vecka med alla dess utmaningar.
Nu har äntligen mitt skavsår på hälen läkt så imorgon ska jag ge mig ut på en runda igen, känner mig taggad och längtar efter att få känna mig så där skönt matt imorgon kväll.
Vi tror bestämt att Nova fått lite mörkare tuttar, så förhoppningsvis så har parningen tagit! =) I så fall så har vi smått att vänta oss i början av november. Gissa om denna matten längtar efter att få vara katt-barnmorska?? Oh yes... ^^ Att få se livet ta form är ju bland det bästa man kan få vara med och uppleva tycker jag. Mina egna förlossningar är det finaste jag någonsin upplevt. För bakom den enorma smärtan man ju faktiskt genomlider så ligger ju den största och ultimata lyckan. Rushen man får av endorfinlossningen kroppen bjuder en på efter en förlossning är den största känsloexplossionen jag upplevt. Innan jag fått barn hörde jag bara om "baby-blues" och förlossningsdepressioner och det måste vara hemskt att hamna i ett sådant vakum, men för mig var det totalt tvärtom! Nu ska vi inte ha fler barn eftersom vi är supernöjda med hur vår familj ser ut, 2 människobarn + en hel drös med "småbebisar" i form av pälsade vänner. Men ibland kan jag tycka det är lite synd att jag aldrig ska få uppleva det igen, de första sparkarna, förlossning, ammning och de första lilla leendet, de första tänderna och de första stegen. Wow alltså... Det är mäktiga känslor för en förälder!
Nu är det i alla fall söndagkväll och det är mörkt och kallt ute så jag ska tända en massa värmeljus inne och plocka fram alla mysplädar och bjuda min bättre hälft på en kopp varm mintchoklad. Ha en underbar vecka alla mina läsare! Kram kram
Kan det vara hallontuttar?
Vi håller tummarna allt vi kan för att Nova ska ha smått i sin mage och nu tror vi minsann att hennes tuttar börjar mörkna något, kan det vara hallontuttar i sikte...?
Att få en liten hona efter henne står just nu väldigt högt upp på min önskelista och gärna då en liten padda.
Jag bara måste dela med mig av dem här bilderna med, hon kommer förmodligen tappa sina fina lockar snart, det gjorde hon i alla fall sist hon var dräktig, så jag ska passa på att njuta av dem så länge de finns kvar. 
En bra start på helgen...
Himmel och plättar vilken delikat butik detta är! Jag tog med mina döttrar dit idag efter jobbet och skolan. Man skulle kunna äta lite av allt där, men det gäller att lägga band på sig. ^^
Jag åt en Fransk Chokladbakelse med en marsipanjordgubbe uppepå och grädde till, och flickorna tog en varsin vanilj-marshmellowstrut doppad i choklad och strössel. Till det drack jag kaffe och dem drack hallonsoda. Eftersom Patrik var tvungen att jobba sent idag så köpte vi med oss drickchoklad med mint i och en påse med chokladgodis till honom. Klart han också ska få lite gottis. ^^
Så till alla er som aldrig varit i Trosa, när/om ni kommer hit, missa inte detta smultronställe!!
När jag kom hem och kikade ner i brevlådan blev jag om möjligt ännu gladare! Månadens nummer av ELLE hade kommit! Så inte nog med att jag fått mitt godisbegär mättat, jag har fantastisk läsning att se fram emot i helgen också, ibland har man medvind bara och idag känns som en sådan dag! =)
Hoppas ni alla får en skön helg med massa god mat och lugn och ro! Kram på er!
Kattutställning!
Ikväll har jag anmält Bruno och Noomi till Östkattens utställning i Norrköping, det ska bli himla roligt! Först hade jag tänkt åka på lördagen den 15:e oktober men eftersom Noomi blir 10 månader på söndagen så valde jag den dagen i stället, kanske har hon då chansen på ett CAC. (Hoppas hoppas!!) Nu är det nog dags att ta sig en funderare gällande burskynkena, ska jag kanske sy nya? Jag gillar ju att sy - jag är inte alls bra på det, men jag gillar det och det är väl ändå det viktigaste? ;-) Så kanske blir det att åka iväg i helgen och titta på lite nya tyger. Mmm, så får det nog bli! =) Tänk vad lite utställningsplaner kan pigga upp en crazy cat-lady! ;-)
Bilden här nedan är på min hane, S*Wild Things Q, eller kort och gott Bruno som han kallas till vardags.
Ingen mer Facebook för mig
Jag har bestämt mig för att lägga ner min Facebook. Jag känner att det är så himla beroendeframkallande så man mår dåligt. Facebook har varit det första jag jag kollat när jag vaknat och det sista jag kollat innan jag somnat. Tragiskt. Helt enkelt tragiskt. När man verkligen tänker efter, hur många av dessa människor är egentligen mina vänner, alltså mina riktiga vänner? Jag skulle säga max 10 stycken. Och hur kommer det sig då att Facebook-appen är det allra sista jag ser innan jag stänger igen ögonen på kvällen. Det borde ju så klart vara min man som får min sista blick. Vad i hel-ete håller man på med egentligen?? Det var egentligen en av mina bästa vänner som ringde mig igår och sa att hon skulle lägga ner sin FB och efter att vi pratat en stund så kände jag att jag måste göra detsamma. Man har ju sina barn hemma hos sig en bråkdel av sitt liv och dem här åren då vi får pyssla om dem och rå om dem och ösa vår kärlek kommer en dag bytas ut till att man är en elak och hemsk tonårsmamma som inte fattar nåt! Innan det händer så vill jag i alla fall ösa min kärlek över dem så att de när de som tonåringar stormat klart vet att de ALLTID kan komma hem till sin mamma igen för att återigen få bli omhändertagna och ompysslade, vilkorslöst. Jag tror helt klart att det är NU man lägger grunden för relationen man ska ha med sina barn i framtiden. Det är nu jag får en chans att bygga upp eller rasera ett förtroende. Detta kommer inte byggas upp genom att deras mamma sitter bakom en datorskärm under deras uppväxt. Dem behöver ha mig där hela tiden, att finnas tillgänglig 24/7 som förälder för sina barn är ens skyldighet tycker jag. Och jag kan inte fatta mig själv. Så många kvällar som gått förbi i Bolibombasoffan då jag haft laptopen i mitt knä och setat och läst vad "alla andra" gör just nu. Men hallå, så jäkla sjukt det är!! Vad spelar det för roll att "Mikaela är proppmätt efter en satelitpizza" eller "Gunnar åker båt" eller Hugo äter skaldjur på värsta flash-skryt-restaurangen" Eller att Sune fotat sin 3:e öl den här veckan och lagt ut på FB. Hur har jag kunnat sitta där och läsa sånt skit istället för att hålla om mina barn och bara finnas där för dem innan det är dags för dem att hoppa i sina små sängar. Ja jag skäms. Och jag kände att jag med en gång måste avsluta mitt FB-konto för att försöka komma ifrån det här beroendet. Det går ta mig tusan per automatik, jag kollar FB så många gånger varje dag utan att jag ens tänker på att jag ju faktiskt gjorde för bara en minut sedan. Men hur många är vi inte som beter oss på det här sättet? Mina döttrar är 6 och 7½ år och jag är inte helt uppspelt över tanken på att de ska säga när de är äldre att deras mamma jämt satt med en dator i knät. Jag vill at de ska komma ihåg sagostunderna vi hade tillsammans och att jag alltid fanns tillgänglig för dem.
So no moore Facebook for this mom. Only love.
Det där ögonblicket då allt ändrades
Men så blev jag gravid med mitt första barn. Direkt efter förlossningen droppade jag massa kilon och jag blev otroligt nog rätt smal igen! Så kom barn nr 2 och även efter detta barn tappade jag massa kilon, detta tack vare ammningen antar jag.
Så en dag, 3 månader efter att jag fått barn nr 2 så blev jag sjuk. Väldigt sjuk. Jag åkte fram och tillbaks till sjukhuset några gånger men de kunde inte hitta något egentligt fel utan sa att det förmodligen var magkatarr som man ju kunde få när man var nybliven stressad småbarnsförälder. Problemet med det var bara att jag absolut inte kände mig ett endaste dugg stressad. Jag hade faktiskt aldrig mått bättre. Jag hade den lyckligaste tiden i mitt liv. Men dessa magsmärtor alltså, de ville ju aldrig gå över så till slut åkte vi in till akuten och jag fick läggas in. Det tog läkarna 5 långa dagar att komma fram till vad felet på mig var. Och under dessa 5 dagar kan jag säga att huvudet hann spinna rätt så många varv och både jag och min man var oroliga för att det kunde vara något kroniskt eller obotbart. Jag pumpades full med smärtstillande och tvingades ta massor med prover och hade dropp. Det var en hemsk period i mitt liv och jag grät hela tiden, dels för att jag saknade min äldsta flicka som för tillfället bodde hos min tvillingsyster men också för att vi ingenting visste om vad det var för fel på mig.
Min 3 månaders bebis fick bo hos mig på sjukhuset eftersom jag ammade henne och i och med det var även Patrik tvungen att stanna och ta hand om henne. Men att inte ha vår stora flicka där, fy så hemskt jag tyckte det var.
Så efter 5 dagar på sjukhuset lyckade de i alla fall klura ut att problemet var en infekterad galla som skulle opereras bort dagen därpå. Hur lättade vi var att det bara var detta, det kan jag nog inte med ord beskriva. Operationen blev långdaragen och min gallblåsa satt väldigt mycket mer svåråtkomligt än de normalt sätt gör så snittet blev till slut ungefär 15 cm långt i stället för det normala på ca: 5 cm. Ärret är stort och fult men jag lever.
Konvalesensen efter operationen var oerhört smärtam och långdragen. I 3 hela dagar fick jag hela tiden sprutor med smärtstillande och när dränagen till slut drogs bort så var det bland de värsta smärtor jag upplevt. Jag var ett kolli som hade en kamp bara av att kliva upp från rullstolen och in i duschen. Väl inne i duschen hade krafterna tagit slut och jag klarade inte av mer så Patrik och en sköterska fick tvätta och duscha mig. Tårarna rann ner för mina kinder och förnedringen var total. Att vara 25 år och en nybliven tvåbarnsmamma, och inte ens kunna duscha själv, fy säger jag bara. Jag var totalt närvarande men ändå helt väck. När jag dagen efter det började trappas ner på smärtstillande så tog min man min hand och tittade på mig. Han hade tårar i sina ögon och sa att han var så glad att se mig igen. "Hur då se mig igen?" undrade jag. Han svarade att det varit som om jag inte varit där, min blick hade varit tom och jag hade inte funnits där under hela tiden jag gått på smärtstillande. Kvinnan som han var van att skratta tillsammans med, sova tätt intill och ha djupa samtal med hade varit urflugen ur sin kropp och han hade känt sig helt maktlös att kunna hjälpa henne. Jag minns jag att jag tänkte "Aldrig aldrig mer ska jag jag ta min hälsa för given." Jag bestämde mig för att varje dag påminna mig själv om att uppskatta min och mina familjs goda hälsa. Och from då bestämde jag mig för att aldrig låta dagarna gå förbi i blassé. Jag bestämde mig för att hela tiden njuta av livet och ta hand om allas vårt välmående.
MEN sedan kommer det ju så klart grå dagar för mig med då jag bara helt enkelt är trött eller grinig eller inte har ork eller lust. Man kan inte gå genom livet och bara uppskatta allting HELA tiden. Det är ju omöjligt. Men när jag blir för lat eller är på för dåligt humör så brukar jag vända vinden rätt igen genom att tänka på den perioden i oktober för 6 år sedan. Då önskade jag inget hellre än att få komma hem och vara en rolig lekfull mamma åt båda mina flickor och jag minns att jag längtade efter att få springa, bara springa för att min kropp och mina ben kan det!
Så mina vänner, det var historien om hur mitt nya liv började. Idag tex så gnällde jag över den överjävliga träningsvärken jag har i mina bakre muskler på låren. Men så ställer man allt i relation till varandra och så gnäller jag inget mer, utan jag ler istället... =)
Så klantigt!
Under tiden gick jag till en kiosk och köpte Sofis Mode som var dagens bilaga till Aftonbladet. Men jag hann inte ens läsa klart den innan de var tillbaks igen, de var bara borta i 45 minuter. Och appropå Sofis mode så har jag hittat en skitfin tunika i den tidningen idag. Den är guldfärgad och kommer ifrån Zara. I´m in love... För endast 559:- dessutom. Men jag får nog lov att drömma om den bara för nu måste jag lugna mig lite med mina klädinköp innan min käre make ledsnar på mig helt och hållet. Han behöver lite nytt i sin garderob och snart är det dags att köpa vinterkläder till barnen också och då drar det ju som alla föräldrar vet iväg rätt duktigt. Men hellre att det får kosta en del, för finns det något tråkigare än kalla blöta barn? Usch! Och för vår del så har ju vi bara 1½ år mellan våra flickor så de kläderna som vår stora tjej knappt slitit på, de kan ju lilllasyster nästan alltid ärva. Och säga vad man vill om dyra barnkläder, men jag tycker det lönar sig massor att köpa lite dyrare eftersom det faktiskt oftast är mycket bättre kvalitet. Jag tycker det är stor skillnad på vinterkläder från PoP jämfört med H&M, vi har verkligen provat att köpa från både och men kommer aldrig mer handla vinterutrustning på H&M. Sen är jag inte alls låst till PoP, utan är i år lite sugen på att testa något från InteSport eller Stadium. Vi har provat Didriksson med och det var helt ok men hittills ligger faktiskt PoPs kläder bäst till.
Imorgon är det en vanlig dag på jobbet igen, men veckorna sedan semestern rullar på i en väldans fart. Redan torsdag imorgon, nice! Den här helgen kommer vara något alldeles extra. På fredag ska vi bowla med fina vännerna och sen följer en helg med massor av gos med min kära make! Vi ska tända massor med ljus och krypa under gosefiltarna i soffan, äta räkor och aioli, och ha "Sagan-om-ringen-maraton" Det ska bli himla mysigt! ^^
Ta hand om er alla fina vänner som läser min blogg!
Intensiv dag
Idag var minst sagt en fullspäckad dag! Först jobba, sen till grannstaden en snabbis för att köpa världens bästa kattsand, EverClean om någon undrar.
Sen hem och hämta barnen på fritids och sen ut och promenera med min äldsta Trosavän. Hon var den allra första personen jag lärde känna när jag som 10-åring flyttade till Trosa och även om det ibland har gått längre perioder mellan gångerna vi ses sedan vi fick barn och arbeten på olika orter så är det ändå som om vi sågs igår. Så skönt med såna vänner, man kan prata om allt, man kan skratta tillsammans, man kan slappa tillsammans och det bästa av allt, man kan lita på varandra! Äntligen är hon dessutom tillbaks på hemmaplan! Skönt att ha henne här igen.
Imorgon ska jag med mina kära arbetskollegor till Forsmark och gå på studiebesök på ett kärnkraftverk, lite halvläskigt med kärnkraftverk, vill ju inte gärna att något ska gå sönder när vi är där så vi blir ett gäng gröna gubbar, hehe, nej då, det ska nog gå bra! Men resan är rätt lång så korsordet är givetvis nerpackat! Jag köper inte mycket tidningar, bortsett från ELLE som jag ju prenumererar på och en Plaza någon gång ibland, men korsordstidningar, det är jag helt klart storkonsument på!! Jag älskar att lösa korsord, för mig är det det bästa sättet att koppla av och skingra tankar.
Och så dagens middag som var himla god, den måste jag bara dela med mig av ifall någon skulle vara sugen på nyttig och supergod mat! Några skivor Seranoskinka, en liten bit mozarella - skivat och varvat med en egenodlad solvarm tomat, färsk basilika, oliver och cremebalsamico! Mumma!
Bra PW idag och sagomys med de bästa
När jag kom hem förberedde jag mina flickor för sängdags. Dem borstade tänderna och kröp i sina pyamasar, sen var det dags för sagostund! Det blev inte 1 saga, och inte två... Utan 8! Men ibland får man helt enkelt ta sig lite extra tid. En kompis påminde mig häromdagen om att barnen bara är små en så otroligt liten del av våra liv så man ska ta till vara på varenda sekund tillsammans, så sant så... Ibland måste man stanna upp och tänka sig för lite. Komma ihåg att verkligen njuta av tiden också. För om man ska vara helt ärlig så rullar dagarna bara på ibland. Så är det ju helt enkelt. Barnen somnade nöjda och jag lär ju göra det med.
Så summan av kardemumman är att dagen var toppen, bra PW och sagogos med med barnen, finns det bättre sätt att fylla på sitt energiförråd?
Mina favoriter i höst
Och som nr 2, den här.
Love them, love them, love them!
Att vara för stolt...
Jag hade en vän som var den allra bästa vännen en människa kan önska sig. Men så en dag hände något. Vi hade båda haft en stressig sommar och mycket att tänka på. Vi kom i diskussion om någonting och jag uttryckte mig dumt och hon blev sårad. Så himla vanligt att bästa vänner gör så. Men inte hon och jag. Vi hade nog alltid "talat samma språk" och varit ganska aktsamma med varandra. Vi talade alltid ut om allt och visst kunde vi så klart tycka olika om massor av saker men vi respekterade varandras åsikter och lyssnade på varandra och kunde ändå förstå hur den andra menade och vise versa. Jag trodde att vi var så pass bra vänner att om vi en dag skulle ryka ihop så skulle det kanske storma till lite men så skulle det lägga sig och vi skulle kramas och skratta åt hur vi brusat upp.
Den dagen kom och vi brusade upp och missförstod varandra som aldrig förr, men hittade inte riktigt tillbaka till varandra efter det. Vi träffades och vi grät tillsammans och kramades och jag minns den där höstdagen då vi gick en promenad för att försöka reda ut och prata igenom allt som om det var igår. Jag tyckte hon var kall och hon tyckte nog att jag var ännu kallare och helt låst som inte kunde fatta vad hon försökte säga. När jag satte mig i bilen den dagen kändes det helt hopplöst. Jag körde hem och tårarna ville inte sluta rinna nerför mina kinder. Jag fick stanna flera gånger för att ta luft och torka ögonen så jag skulle kunna se vägen. Det var hemskt. För inom mig visste jag att jag höll på att tappa min allra bästa vän.
Jag kom hem, dagarna gick och vi hördes av någon gång på telefon. Men ingenting var som det varit. Telefonsamtalen kändes tomma och krystade. Vi visste inte längre hur vi skulle prata till varandra så givetvis gick det allt längre mellan dem. Men så kom våren och jag fyllde år och helt plötsligt stod hon och hennes äldsta dotter på min trapp och hade en ask choklad med sig. Jag blev överumplad och jätteglad. Vi fikade och det var trevligt att ta igen lite förlorad tid. Men ingen av oss nämnde det som hänt tidigare hänt. Det låg bara och bubblade lite under ytan och ingen av oss tog tag i den andra och sa det lilla ordet. Förlåt. Jag ville men kunde inte. Tror jag var för stolt. Och rädd. Rädd för att om jag skulle säga förlåt så kanske hon hade sagt att det ändå var för sent. Att det skulle aldrig gå att reparera. Jag ville inte bli avvisad. Men gud vad jag saknade henne. Det var ungefär som att förlora sin kärlekspartner. För visst är det helt och hållet jämförbart med kärleken man delar med sin make/pojkvän/sambo? Det var som om hon och jag hade "gjort slut" och jag sörjde. Men jag kunde inte säga det till någon, för jag var stolt.
Situationen var ohållbar, jag orkade inte längre må så här. Jag blev en tråkig mamma, en deppig fru och en dålig vän till alla andra av mina vänner.
Jag bestämde mig för att vända vinden rätt igen. Jag googlade på nätet för att ta reda på hur man bär sig åt för att börja må bra igen och jag hittade en bok som heter "Tankens kraft" och helt plötsligt började mitt liv ljusna igen. Jag lärde mig sakta men säkert att kontrollera mina egna känslor och jag såg ljuset igen.
Ibland stötte jag på henne på stan eller såg henne åka förbi i sin bil och vi sa hej och frågade hur den andra mådde men sen var det inget mer. Jag umgicks mycket med mina andra vänner och livet rullade på. Jag mådde bra igen.
Men så igår sprang jag nästan bokstavligen in i henne och hennes make på en mediabutik i Stockholm. Jag blev överraskad och sa "Nämen hej!" Hon tittade upp och sa hej men så fortsatte dem båda att prata med säljaren som hjälpte dem med sitt köp. Jag stod kvar en stund för jag tänkte jag skulle höra hur det var med dem, men de verkade så inne i diskussionen med säljaren och vi var klara på butiken så jag gick därifrån.
En liten stund senare ringde hon på min mobil. (!) Jag hann inte svara, men det kändes så konstigt att se hennes namn som ett missat samtal på min mobil. Jag tittade på telefonen en stund men så ringde jag upp. Hon ville bara be om ursäkt för att hon inte haft tid att säga mer än ett kort hej. Jag sa att det absolut inte var någon fara. Vi kallpratade en stund och det kändes glatt, mycker mer nu än någon gång vi stött på varandra under dessa 3 år som gått sedan vi rök ihop. Jag sa nånting med att vi får ses nån dag och ta en fika eller så, och hon sa att "Ja men så säger man ju bara och vips har 2 år gått" Jag vet ju hur sant det är, så jag chansade och frågade om hon ville ses dagen efter då. Jag skulle med min familj till en slottspark i närheten och ha picknick och om de ville så var de mer än varmt välkommna att följa med oss. Sagt och gjort. Dem kom och vi hade picknick och satt och pratade om vad som hänt på respektive håll de senaste 3 åren. Lite kallprat men ändå lättsamt och mysigt med en hint av hur vi alltid hade det förr. Hon skrattade precis som hon alltid gjort och för en stund var det som om vi aldrig haft den där "pausen" på 3 år.
Efter några timmar skulle vi skiljas åt på parkeringen och då kramades vi och jag sa att det var skönt att träffas och hon höll med, det var lite som att ingen av oss riktigt ville släppa och vi bestämde oss för att vi nog inte hade pratat klart. Vi sa båda två att vi saknat varandra och hon sa att hon tyckte hon varit "dum" och jag sa att jag varit ännu dummare. Vi pratade ut om det som hade hänt och jag tror att dessa 3 år hade krävts för att vi båda skulle sänka garden. Vi kunde båda se det nu ur den andras perspektiv. Kanske har vi båda vuxit lite som människor och kanske är vi lite klokare nu. Jag vet inte. Allt jag vet med säkerhet är att jag aldrig mer tänker vara tjurskallig och stolt och speciellt inte på bekostnad av en underbart fin vänskap. För vad är livet utan kärlek? Om vi nu bara lever 1 enda gång så vill jag inte dö och ångra en massa saker. Jag vill ha mina kära omkring mig och ibland gör man fel och ibland blir man sårad men aldrig mer tänker jag vara så stolt att jag låter en sann vänskap glida mig ur händerna.
Vad hände med att jag inte skulle vara så privat i min blogg? Hehe! Detta blev enligt mina mått väldigt naket... Ja, men med detta inlägg hoppas jag kunna sprida lite feelgood-känsla. Och kanske förmedla budskapet om att man inte ska var så jädrans envis, tjurskallig och stolt! Lev livet som om varje dag var den sista! Det tänker i alla fall jag göra from nu!!
Det är de små sakerna som gör livet ljuvt
Så ett tips till alla som vill unna sig lite extra lyx i livet tillsammans med någon de tycker om - Ät en hotellfrukost på något mysigt ställe! Denna kostade bara 125 kr och det är väl ändå en liten peng för en enormt bra start på dagen?
Nu bär det av till storstaden med min familj där jag och barnen ska shoppa höstskor och sen blir det bio, Smurfarna på 3D. Efter det ska vi till min underbara lillasyster med familj där vi ska få bli bortskämda med middag. Vilken dag! =)
Hoppas alla ni läsare får en underbar lördag!
Kiss slowly, laugh insanely, live truly and forgive quickly
Snälla, titta på detta, det kan hända vem som helst.
En hög med höstmys...
Dessa underbara gosiga plädar köpte vi i alla fall på en möbelbutik en bit härifrån. Från början skulle jag bara ha 1, men så hade de 20% på alla plädar och när jag gick runt där och klämde och kände på dem alla så blev jag ju helt såld. Man kan inte med ord beskriva hur lena och mjuka de är. Helt oslagbara. Så jag köpte 5 stycken, 1 vit, 2 gråa och 2 svarta. De två svarta är av ett helt annat slag men ändå minst lika mjuka och lena.
Så nu är jag nästan lite sugen på att hösten och rusket ska infinna sig så vi får krypa upp i soffan med varsin gosig pläd och njuta av en bra film med massa tända ljus. Jag antar att hösten helt enkelt blir vad man gör den till och om man ordnar det lite mysigt hemma känns det nog lättare. Inbillar jag mig i alla fall... ;-)
"Snart fredag..."
Nu är Nova äntligen hemma och det är skönt att ha henne här igen. Nu håller vi tummarna stenhårt att parningen gjorde succé! Hon är så klart trött men verkar ändå tycka det är skönt att vara hemma.
Idag blev det givetvis vilodag eftersom schemat var späckat, men imorgon är jag back on track igen!
Jag har en känsla av att den här helgen kommer bli riktigt riktigt bra, har en del överraskningar planerade för mina närmsta, och dem har inte en aning... ^^ Mmm, så är det!
